Vänner, livet är gott. Energinivån är fortfarande på plus-sidan trots att hon vi numera kallar för ”the beast” har återvänt till huset efter tre veckor på dårhus.

Som den nobla volontärarbetare jag är kan det kännas hemskt att jag kommit på smeknamnet ”the beast” för en av våra residenter. Det är hon som för tre och fyra veckor sedan sparkade och slog, rev och slet och önskade död åt oss alla, som fått äran att kallas så. För första gången på hela året känner jag att jag inte ens vill göra som Jesus sa att man skulle: vända andra kinden till. Det är också svårt att förlåta och gå vidare när ingen bett om förlåtelse. Vissa säger ”you signed up for this”, andra säger ”you’re not super human, it’s ok”, och jag själv tänker att jag är en hemsk person som inte kan lägga det skedda bakom mig och gå vidare. Det finns två sidor av myntet och jag liksom inte bestämma mig för vilken jag ska välja.

Jag kunde köra på ”älska din fiende”, ”förlåt 777 gånger”, ”vänd andra kinden till”, ”älska mig mest när jag förtjänar det minst”. Jag kunde välja att glömma det som hänt, speciellt som att jag vet hurdant liv ”the beast” har haft. Jag skulle kunna tänka att den här människan har en bipolär mood disorder och skylla allt på det. Men sen påminns jag om annat i livet.

När jag ser in i ”the beasts” stirrande tomma ögon ser jag tidigare händelser spelas upp i mitt huvud. Händelser som efter lång tid och mycket arbete fått mig att lova mig själv att aldrig låta någon behandla mig så igen. Det har tagit länge för mig att inse att vissa saker inte ät ok, att min person är värd mer än att behandlas som shait.

Det allra svåraste med förlåtelse och försoning i det här fallet är vetskapen om att det skedda kan ske igen, vilken dag som helst. Vi är alla oerhört medvetna om vad vi säger, hur vi säger det, av rädsla för att provocera fram det allra värsta i ”the beast”.

Försöker mitt i allt det här minnas alla våra fina stunder med ”the beast”. Stunderna före hon fick smeknamnet (öknamnet). Här är en av dem:

 

I övrigt gläds jag idag över att vara ledig. Över att solen skiner. Över den stundande fotosessionen i stan. Över skypesamtal med Marco. Över att ha tid att läsa, skriva och dricka kaffe. Det är gott.

 

Har en riktig bra vecka bakom mig. Glad att få skriva lite gladare tankar igen.

Har fått ha en av de allra bästa här och jag känner mej som en ny människa! Tänk vad lite eget modersmål, lite gamla insider-skämt, vetskapen om att vissa relationer består, och en massa solsken kan göra! Det känns som om jag kan ta lite utmaningar igen utan att gå helt sönder. TACK NILLA!

Det faktum att jag faktiskt inte har mycket tid kvar här blev extra påtagligt när en av de som kom samtidigt som jag hade sin goodbye blessing i fredags. Och vad kan jag säga. Det är bittersweet. Jag längtar så mycket att få åka hem, samtidigt som det också innebär att säga hej då till människor som jag delat liv med i ett helt år. De allra flesta känner inte till alla mina hemligheter från livet före detta, och ibland är jag ledsen över de flesta inte har samma intresse för livets mening, djupa diskussioner och konstiga små pubar som jag. Men att dela liv och vardag är ändå intimt och man binds samman med de människor som sett så mycket av den man är. Det är inte bara roligt att åka.

Ett av mina favoritställen utanför Cork!

Förberedelse av Herrens måltid. Communion = come in union. Jag gillar!

Här avtackas en av mina favoritpersoner. Han är en mina största förebilder vad det gäller att våga vara det man är!

Så sa en av mina favoritkaraktärer i Nile City en gång. Och så känner jag mig nu.

Veckan som gått har varit så mycket bättre en veckorna innan. Jag är lite mera utvilad, lite nöjdare med det mesta. Jag är lite gladare.

Om det beror på det alldeles fantastiskt roliga skypesamtalet med två goda vänner, eller på att jag fick två hela dagar med Marco, eller om det beror på att jag har bokat biljetter hem till Finland, eller på att en av de allra bästa vännerna kommer hit imorgon, eller om det beror på att jag aktivt försöker hålla uppe en positiv attityd.. det vet jag inte. Men jag är lite gladare och det känns lättare att vara här nu.

Idag har vi haft team building day och det gjorde gott. Natur och frisk luft kan göra riktigt, riktigt gott. Jag tycker mera om mitt team idag än jag gjorde igår och trots allt är jag så glad att få dela liv med just de här människorna.

Här är jag med två av dem.

Glaset är inte fullt. Men idag väljer jag att se det som halvfullt, i kontrast till halvtomt.

- Jag är så glad över att min referensperson S har fått den hjälp hon just nu behöver. Jag hoppas att hon snart är tillbaka hos mig så att vi får vara tillsammans mina sista månader här. Kvällen innan hon lämnade oss för att spendera en tid på sjukhus sa hon på teckenspråk att hon älskar mig. Det var en fin stund. En sån där stund som suddar ut så mycket annat skit i tillvaron.

- Jag har tagit fram min clownsida i huset nu. Det är spännande att se hur lite det krävs ibland för att ta fram leenden hos människor omkring mig. Att bjuda på sig själv och inte ta sig själv på så stort allvar kan ibland vara det bästa sättet att hantera allt det svåra. Det finns en tid för allvar, en tid för arbete och en tid för att komma sig iväg i tid. Men det finns stunder då t.o.m.  kontrollfreaks som jag behöver slappna av och inse att det mesta inte behöver ske just då jag vill. Jag hade gömt undan min clown för en tid under min ledarposition och under den allvarliga masken som varit min de senaste veckorna.

- Min house leader har köpt en kabel till tv:n så att jag kan se på ishockey-vm. Det är en kärlekshandling. Jag är rörd.

- Jag får träffa Marco imorgon. Fest, fest, fest! Om bara några dagar får jag också besök från Finland. Det ni. Det gör mig så glad att jag skuttar runt lite vid tanken.

- Jag har ett skrivprojekt på gång som gör mig rätt uppspelt.

- Jag har ju blivit faster för fjärde gången. Förstagångsfaster till en liten pojke. Välkommen Colin. Jag längtar efter att hålla dig.

- Ja, sen längtar jag fortfarande efter den där båten. Varje gång jag lutar mitt huvud bakåt och sluter ögonen ser jag den där båten. JAg hör vattnet slå mot båtkanten….

Jag skulle så gärna skriva ett litet inlägg om hur underbart det är här. Jag skulle så gärna. Men då skulle jag ljuga, och det får man ju inte.

Efter vår älskade Petras död har det mesta varit utmanande. Assistenter är trötta och dämpade. Residenter utmanas oss mer än nånsin.   Jag är utmattad och trött. Jag vill vara här, men jag längtar också mer än nånsin hem till Finland. Hem till min brygga i Gamla Hamn. Hem till de bekanta kvarteren i Åbo. Hem till den vackra sjön vid Marcos föräldrars hem. Hem till barnen som jag saknar så mycket.

Jag kommer på mig själv med att en sekund skära upp äppel i bitar, för att i nästa stund fråga vem som har lämnat ett äppel på bordet utan att städa undan kniven. Jag kommer på mig själv med annulera samma läkartid två gånger. Jag kommer på mig själv med att kalla alla vid fel namn. Jag kommer på mig själv med glömma bort att göra det mesta. Jag kommer på mig själv med att springa, utan att veta vart.

De senaste två veckorna har en av våra residenter haft aggressionsutbrott. Dag som natt. Hon är mera psykiskt sjuk än intellektuellt handikappad. Hon är manipulativ och elak, då hon väljer att vara det. Hon har kallat mej saker som ingen nånsin har kallat mej. Hon har önskat oss alla en smärtsam död, och hon har försökt ta sitt liv framför våra ögon. Hon har sparkat och slått, rivit och kastat stolar. Det tog läkarna nästan två veckor att inse att hon är bortom vår kontroll. Nu är hon intagen på psyksjukhus för en tid. Men vi är alla utmattade och trötta. En i mitt team har bestämt att lämna oss i förtid.

Just nu känns den här ”kärleksskolan” som en lite onödig kamp att frivilligt kämpa. Men jag kämpar på. Och ljusglimtarna skymtar fram.

- Marco är fortfarande det bästa i livet.

- Jag fick idag en kram av resident R. Han fiser på människor, han kramas inte.

- En medassistent hade hittat läckra semlor i en butik. Det händer väldigt sällan.

- Jag har möjlighet att se ishockey på internet. Heja Lejonen!

- Jag hade en vag dröm ett framtida jobb.

- Jag har en påse Täyte lakupala bredvid min säng.

- Jag ska få vara med och planera en community retreat.

- Solen skiner ibland.

- Jag fick en Ior-penna igår i present.

 

It isn’t all bad! Tacka vet jag roliga you tube klipp!

Den tunga veckan går mot sitt slut.

Min kommunitet har i mån av möjighet stått ganska stilla i sorg den gångna veckan. På samma gång som vi alla nog har längtat hem till våra nära och kära, har vi också här kunnat dela sorgen med varandra här efter vår älskade Petra som gick bort. Vi har samlats och delat känslor och minnen. Vi har mött Petras familj som kom hit för att hämta henne hem till Tyskland. Vi har fått be vid hennes kista och vi har haft en minnesstund tillsammans med familjen och vännerna. Så många tårar, men också många skratt. Trots sorgen verkar det som om allt var så välplanerat. Det låter hemskt eftersom Petras död var otäck och plötslig. Men hon hade liksom förberett allt utan att hon visste det. Hon hade fått träffa sin familj bara några dagar före olyckan hände. Petra var också en person som alltid sa vad hon kände och tänkte. Vi visste alla vad hon tyckte om oss. Hon gav alltid komplimanger till höger och vänster, hon sa alltid att hon tyckte om oss. Hon uppmuntrade oss alla alltid. Hon såg alltid det fina i alla och höll det inte för sig själv.  Hon är en sån inspiration för oss alla, och hon kommer nog att leva kvar här länge, länge.

Petra var här referensperson till en kvinna som just nu vårdas med dödlig cancer. Hon är en våra svåraste residenter,  men Petra hade hittat rakt in hennes hjärta och vårdat henne med kärlek varje dag. Denna döende kvinna är idag mera fridfull än hon varit på många år. Det är ironiskt att hon verkar ha kommit hit för att hjälpa en kvinna dö, och sen är det hon som dör först. Denna kvinna, så full av liv.

I det hela stöter vi igen på det där oförutsägbara och orättvisa i livet som får människor att ifrågasätta Guds godhet. Varför tas livet av denna kvinna? Denna kvinna som äntligen hittat hem. Denna kvinna som överlevt svår cancer. Denna kvinna som varje dag ger så mycket till alla omkring sig. Varför? Vi som lever med människor med så många medicinska problem. Människor som många inte ens tycker att förtjänar att födas. De får leva vidare medan en fullt ut levande kvinna får sätta livet till. Dessa handikappade imbeciller får leva vidare på samhällets resurser, medan friska människor som bidrar tvingas dö i en olycka.

Hur orättvist det än verkar, vidhåller jag ändå att detta är en av de allra viktigaste orsakerna till att välkomna alla människor till ett liv på jorden. Hur friska eller sjuka vi än är finns det inga garantier för när livet tar slut. Och livet borde inte handla så mycket om längd, utan om djup. Vad spelar livets längd för roll om vi inte lever livet så bra vi kan, med de förutsättningar vi har?

Mitt i sorgen har jag också denna vecka i min frånvaro fått bli faster till fin liten pojke. HURRAA! Som jag längtar att få hålla honom. Som jag längtar att få överösa honom med kärlek. Som jag längtar efter att få vara lite bättre på att vara faster, syster, dotter, flickvän, vän.

Kärlek till er alla.

Under största delen av förra veckan var jag energisk efter min holiday med mamma och Marco. Det kändes gott att vara tillbaka och trots vardagliga frustrationer försökte jag hitta fokus för att leva i nuet. Eftersom det småningom börjar närma sig slutrakan av min vistelse här på gröna ön ockuperas mitt sinne mer och mer av det som kommer att hända efter min tid här. Längtar ibland hysteriskt att få komma hem. Ändå känns  det paradoxalt nog lite ledsamt att veta att jag snart måste lämna människorna här.

I lördags fick vi alla ett hårt slag i ansiktet av nyheten att en av våra assistenter dött i en tragisk trafikolycka.  Plötsligt tystnar allt. Plötsligt stannar allt. För en stund spelar ingenting roll. Småningom sjunker det skedda in och vi får uppleva styrkan i att leva i en kommunitet. Människor som avskyr varandra, omfamnar istället varandra. Människor som inte känner varandra, delar näsdukspaket. Händer flätas samman. Tårar blandas med nattvardsvinet. Åminnelsens leende blandas med saknadens tårar.

Våra residenter förstår dödens smärta så mycket bättre än oss assistenter. Det är helt fantastiskt att se hur de hanterar det skedda. Jag är överväldigad.

Än en gång får  jag erfara hur en underbar människa tvingas sätta livet till för att resten av oss ska bli påminda om att varje dag kan vara vår sista. Varje dag kan vara sista gången vi har chansen att säga att vi älskar någon. Varje dag är så värdefull.

Marco. Mamma. Pappa. Bröder med familjer. Vänner. Jag älskar er. Jag hoppas att vi får träffas igen snart. 

Min holiday vecka var alldeles, alldeles underbar. Dagarna gick alldeles för snabbt, och allt gick inte helt som planerat, men ja.. alldeles, alldeles underbart. Batterierna är laddade, jag är energisk igen, en av mina bästa assistent-vänner har flyttat in i mitt hus och residenterna verkar var i bra form. Här kommer några bilder från veckan som gått:

Cliffs of Moher – en av Irlands mest besökta ställen. 200 meter höga klippor. Turistigt, men vackert!

Två av de allra bästa i mitt liv. Jag är så glad att de fått lära känna varandra. Jag är så glad att de tycker om varandra. 

Galway. Jag antar att det här är så Irländskt det blir.

Oj, som jag tycker om den här mannen. <3

Mamma blev inte helt övertygad om den irländska frukosten…

Det är så här jag tänker mig att livet kanske ser ut nångång i framiden. vackert. Men också så väldigt skönt att dessa ljuva barn tillhör goda vänner i Cork.

Trots dyra restaurangbesök var det här nog det bästa jag åt på hela vackan. Tack mamma för finskt favoritbröd.

Han är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Glad påsk, vänner!

Påsken är över och jag är på holiday i 8 dagar framåt. Saknade hem mera under påsken än vad jag gjorde under julen. Jag har haft fina påsktraditioner hemma i Åbo och även om det varit okej här också så har jag saknat allt det där som jag brukar tycka om hemma.Domkyrkan, titta på ”Passion of the Christ”, ropa pinsamt många gånger ”Han är uppstånden”…

Den här påskens finaste stund var torsdagen då vi hade ”Washing of the feet -mässa”.

Det är ganska vanligt i vissa sammanhang att inför påsken tvätta varandras fötter som Jesus tvättade lärjungarnas inför den sista måltiden. Jag hade aldrig gjort det. Hur absurt det än kan låta har jag varit nervös för det här i flera månader. Jag gillar inte mina egna fötter och generellt gillar jag inte andra människors fötter heller.

Att blotta mina fötter är något av det mest intima jag kan föreställa mig. Inför denna mässa försökte jag få rätt perspektiv på saker genom att tänka på hur otroligt sårbara människorna jag lever med är som låter mig tvätta hela deras nakna kroppar. För många vårdare är duschande något som bara hör till jobbet, något man ska göra. Men tänk vilken respekt det måste finnas i den situationen?!  Så, med detta i åtanke satte jag mig nära en av de jag duschar flera gånger i veckan.

Det var en verkligt speciellt upplevelse att se assistenter och residenter tvätta varandras fötter och sedan välsigna varandra.

Det var också speciellt att få fira denna mässa med Father S som är en favorit. Han är dominikanpräst och  en förebild på så många sätt. Han inledde sin predikan med orden: ”It’s a pitty that washing of the isn’t a sacrament. It’s a pitty that washing of the feet isn’t a sacrament. It’s a pitty that washing of the feet isn’t a sacrament.” Så viktig är denna mässa för honom. Han ledde oss med en värdighet som jag bara hoppas att jag nångång får i det jag gör.

Utan desto mera klagomål kan jag ju säga att jag väldigt sällan får post hit till Irland.    Därför gladde det mig extra mycket att få ett paket med en bok bok på svenska och lite finsk choklad av en kär vän. Aldrig har Geisha varit så gott. Lite skeptisk till salmiakchokladen, men jag njöt av den väldigt finska smaken ändå.

Igår stojade jag i köket hela dagen för att få till en påskmåltid för folket. Jag gjorde lammstek, kalkon, potatismos, grönsaker, sallader och hembakt bröd. Måltiden var en succe och jag tog igen allt kött jag inte ätit de senaste veckorna. Jag har ännu att fundera på hurdan köttkultur jag vill ha i mitt eget hem, men ack så gott det var. Och ack så gott det röda vinet var. Idag hoppar jag i bussen upp till Dublin. Jag har 8 dagar ledigt. 7 dagar med Marco. 6 dagar med mamma. Det hörni. Ha det gott. Det kommer jag att ha.

Så här ser det ut då jag tar fram mina hemlängtansaker. Sockor från mor, pyjamas från svärmor, favoritböcker, finska crux-tidningen som skickas ända hit, marabous mjölkchoklad som kan köpas i den lokala bensinstationen (!!!), foton på min käraste.. 

Har haft magsjuka den här veckan. Jag går fortfarande lite på sparlåga. 

I Cork finns det ett litet ”åsiktshus” i vilket de då och då har utställningar och sånt med folkets åsikter. Det här är kanske den bästa slogan jag sett på länge. Gillar väldigt. ”Keep your coins. I want change”

När man helst av allt skulle packa väskan och komma hem till Finland är det dags att fokusera på allt det goda den här platsen har att erbjuda som Finland inte har. Gatumusikanter, gatumusikanter, gatumusikanter. Ni tror kanske att de finns där hemma, men ni har ingen aning om hur många de kan vara och hur duktiga de kan vara. Jag älskar dem..

Jag älskar dem…

Glad söndag kära vänner! Tänk på mig!