Skrivet av: cahlvik | 27 juli, 2012

Goodbye Blessing -check

Så här såg det ut för ett år sedan då jag kom:

Jag där fjärde från höger. Alla utom hon underbara till vänster har åkt härifrån före mig.

Så här såg det ut idag:

Jag där i blått. Bakom mig är min house leader med dottern. Halsduken är vävd av en av våra residenter.

Då den ena efter den andra bad för mig och min framtid att jag ska få vara lycklig där hemma, eller att alla flyg till Finland ska ställas in, föll mina första tårar över att åka hem. Vänner, det är en emotionell sista tid här, men jag har ändå frid i hjärtat. Imorgon jobbar jag min sista lördag (packledig nästa helg).

 

Skrivet av: cahlvik | 22 juli, 2012

Sista striden

Tiden börjar ta slut och de sista striderna ska ännu kämpas. Men det är enklare att kämpa när man vet att det är lite kvar.

Försöker hålla mig närvarande så länge jag kan (det är ett llmänt känt fenomen att assistenter är ganska frånvarande mentalt den sista månaden).  Det här är svårt eftersom de ansvarsområden jag nu har ska övertas av någon annan.. det är svårt för mig att släppa taget, även om jag vet att det finns människor som kommer att göra mina uppgifter lika bra eller bättre än jag. Residenterna börjar förbereda sig emotionellt för min avfärd och påminner mig således om det hela tiden. Varje dag frågar de hur många dagar jag har kvar. Och varje gång svarar jag att vi ännu har mycket tid tillsammans, medveten om att jag ljuger varje gång. VI har inte alls mycket tid kvar. Jag vet att inte alla kommer att hinna ta mig ut på en sista middag. Jag vet att det finns saker jag inte kommer att hinna göra. Svårt att försöka leva som om vi fortfarande hade massor med tid, samtidigt som jag måste ta mig tid att spendera lite extra tid med var och en.

I veckan fick vi veta vilka som kommer att grupperas ihop under den tre veckors holiday som står för dörren. Det var trist att inte se mitt namn på listan, även om det var ett medvetet beslut att åka hem innan grupperna. Jag vet inte. Det är svårt att se livet bara gå vidare här utan mig, även om jag var tacksam för det samma ett år tidigare då jag själv kom.

Jag har idag tvättat alla mina halsdukar inför hemfärden. Den kommande veckan ska jag börja gå igenom mina saker som fördubblats under året. Jag kom med en väska och planerar att lämna ön med en väska. Det lär bli intressant. :) Håh håh jajjaaa..

Lite sol fick vi i dagarna iaf.. Här ett par bilder från vår utedag igår:

 

Jag och min Edith

Här syns jag i glasögonen till en av dem som kommer att sakna mig allra mest

Vänner, snart ses vi! <3

Skrivet av: cahlvik | 15 juli, 2012

Jean Vanier

Så satt han där, den där långa mannen (som visserligen krympt en aning med ålddern). Hans utstrålning berättade att allt jag läst av honom var sant. Hans sätt att prata berättade att allt han skrivit är erfarenhet.

Veckans retreat har varit en av mitt års bästa veckor. Jag har varit skakig av jag varit så till mig, men jag har också fått andas ut mer och mer för var dag. Jean Vanier och byn Trosly utstrålar frid och ro. Den har smittat av sig och jag tror att nånting har förändrats inom mig efter detta möte. Året här i min L’Arche kommunitet har fått ett nytt ljus över sig och mer än någonsin förstår jag att det är nånting väldigt speciellt jag fått leva och vara en del av. Det var gott att få se en annan kommunitet än min egen. Det var gott att få spendera tid med andra som brinner för samma saker som jag själv. Jag är tacksam över att ha fått dela detta med Marco.

Nu ska allt detta få smälta litegrann. Jag ska njuta av att få leva detta en kort liten tid till. :)

Skrivet av: cahlvik | 7 juli, 2012

Lite kvar nu

Vänner,

Veckorna susar förbi. Det är nu 4 veckor kvar här i Irland och i kommuniteten. Jag ser framemot att komma hem med allt vad jag nu hoppas och tror och planerar att det ska innebära. Samtidigt blir jag ju också mer och mer medveten om att jag snart måste säga hej då till alla här. Till de människor som blivit min familj och till kommuniteten som fått en alldeles egen plats i mitt hjärta.

Min ena referensperson som för fem veckor sedan blev intagen på sjukhus har nu kommit hem. Jag kan inte nog uttrycka hur glad jag är över det. Hon är inte ännu riktigt sig själv, men på god väg. Jag är tacksam för det. Hon har varit saknad.

Jag och Marco hade några dagar ledigt tillsammans för två veckor sedan och trots regniga dagar hade vi det gott i en liten by i West Cork. Vi bodde i ett hostel och det gick ju bra det. Planen var att tälta några dagar, men vi hade inte utrustning för att göra sånt i regnigt klimat. Det var fantastiskt att träffa så många människor på resande fot. Det är annorlunda att resa som vi nu gjorde än att på förhand boka hotell där man får frukost och middag serverat (kan ju vara skönt det också!!). Att tvingas in i konversation med främlingar kan vara oerhört uppfriskande! Vi levde på låg budget, men njöt också av att få dricka varsin öl medan vi tittade på fotboll med tyskar. :) Det var en välsignelse att få spendera en hel vecka tillsammans, bara vi två. Det var första gången på ett år. Kändes dumt att säga hej då ännu en gång till varandra. Samtidigt vet vi att vi nu kan räkna dagar tills vi får finnas på samma ställe igen. Det är en fest kan jag bara meddela. :)

På måndag står en annan fest för dörren. En av de största på hela året faktiskt. Vi kommer båda att åka till Frankrike, till Trosly (där L’Arche började en gång i tiden) och vi kommer att få delta i en retreat med Jean Vanier. Min excitement vet inga gränser. Jag har väl aldrig varit nån stalker när det gäller kändisar, men att träffa den man som haft så stor inverkan på mitt liv är nästan lite ofattbart. Mera om detta om en vecka :D

Summa summarum:

Jag har det bra. Jag njuter av den sista tiden här. Jag är glad.

Här är utsikt från ett ”berg” som vi vandrade upp till på vår holiday

Staden Bantry nära till

Vi trivs fortfarande med varann. Ja-a, det gör vi. <3

Kommer att sakna dessa vyer.

Han med stor H är lika vacker som alltid.

Skrivet av: cahlvik | 14 juni, 2012

Förmågan att ta farväl

Vänner,

För exakt en vecka sedan fick jag säga ”hej då” och ”vi ses” till en av mina bästa vänner här. Usch ändå, jag ogillar att säga hej då till folk. Många säger att de är dåliga på det, och jag brukar stämma in. ”Jag är också dålig på det”. Men med närmare eftertanke har jag kommit fram till att jag inte alls är dålig på det. För mig är det en gåva att ha hittat tillbaka till en plats var jag kan känna så mycket. Det är en gåva att kunna gråta då jag tvingas säga hej då. Det är en gåva att våga gråta. Våga säga att det är smärtsamt att skiljas. Våga visa att den andre berört en på något plan så mycket att det sticker till i hjärtat och bränner bakom ögonlocken när man inser att personen inte kommer att finnas i ens omedelbara närvaro längre. Jag ogillar det fortfarande, eftersom man ju så gärna vill undvika allt det där som gör ont. Varför är det så?

Här i L’Arche firas det alltid när någons avfärd står för dörren. Ja, vi firar ju det mesta som går att firas. Vi kallar det för ”leaving party” eller ”goodbye party”. Dessa är de vackraste fester som finns. Det är fint att fira födelsedag, men ännu finare att fira en person som ska lämna kommuniteten. Den som firas får bjuda in några gäster till middag, och sen kommer alla från de andra husen till efterrätten. Vid middagen gör vi något som vi kallar för ”pass the candle”. Vi tänder ett ljus och låter det gå runt till var och en som finns i rummet. När man håller ljuset har man möjligheten att be en bön för den som firas, eller så delar man minnen man har av personen, eller så säger man något annat om personen. Ofta är det här väldigt emotionellt, både för den som pratar och den som pratas till.

Jag minns min första ”goodbye dinner”. Det var min gode vän Mike som lämnade mitt hus. Han hade betytt så mycket för alla i huset och i hela kommuniteten. Många grät oavbrutet under hela ljusceremonin eftersom alla hade så mycket kärlek att dela med sig av. Mike sade också något tillbaka om alla i rummet, vilket ledde till ännu större floder av tårar. Förra veckan gjorde ci detsamma för och med Georg. I mitt hus är jag den nästa att åka.

Men innan det vill jag njuta av alla människor, alla dofter, allt det jag älskar med Irland och kommuniteten jag fått leva i. Det är en så extra ordinär upplevelse, med så många extra ordinära människor. Jag är så glad att jag får uppleva detta. Jag är så glad att ha fått uppleva så mycket, tacksam att jag fått känna så mycket. All glädje och smärta är så vackert sammanflätade. Varför är vi så rädda för den där smärtan? Utan smärta är vi kanske heller inte förmögna att känna den där lyckan, glädjen och tacksamheten.

Angående mina tankar om hon som jag kallar för ”the beast” gav Marcus Birro mig en liten spark i röven genom denna kolumn: http://www.expressen.se/kronikorer/marcus-birro/marcus-birro-for-varje-magsur-javel-som-hanar-dig-gar-det-minst-tio-andra-som-a/

Tack för den Markus! :)

 

 

Skrivet av: cahlvik | 4 juni, 2012

Vid vatten finner jag ro

Idag, vänner, fick jag komma ut till havet!  Jag var hemma, jag var fri, mina tår fick plaska i vatten och rita i sanden, så mycket oro fick flyga iväg över havet med vinden! AAAAhhh!

Vänskap

Hello

Flyg oro, flyg.

Jag och fotografen Michelle

Den här bilden visar på lite av den glädje jag kände där ute vid havet. Skuttet är nästan inte ens arrangerat :)

Skrivet av: cahlvik | 1 juni, 2012

Efter att ”the beast” kom tillbaka

Vänner, livet är gott. Energinivån är fortfarande på plus-sidan trots att hon vi numera kallar för ”the beast” har återvänt till huset efter tre veckor på dårhus.

Som den nobla volontärarbetare jag är kan det kännas hemskt att jag kommit på smeknamnet ”the beast” för en av våra residenter. Det är hon som för tre och fyra veckor sedan sparkade och slog, rev och slet och önskade död åt oss alla, som fått äran att kallas så. För första gången på hela året känner jag att jag inte ens vill göra som Jesus sa att man skulle: vända andra kinden till. Det är också svårt att förlåta och gå vidare när ingen bett om förlåtelse. Vissa säger ”you signed up for this”, andra säger ”you’re not super human, it’s ok”, och jag själv tänker att jag är en hemsk person som inte kan lägga det skedda bakom mig och gå vidare. Det finns två sidor av myntet och jag liksom inte bestämma mig för vilken jag ska välja.

Jag kunde köra på ”älska din fiende”, ”förlåt 777 gånger”, ”vänd andra kinden till”, ”älska mig mest när jag förtjänar det minst”. Jag kunde välja att glömma det som hänt, speciellt som att jag vet hurdant liv ”the beast” har haft. Jag skulle kunna tänka att den här människan har en bipolär mood disorder och skylla allt på det. Men sen påminns jag om annat i livet.

När jag ser in i ”the beasts” stirrande tomma ögon ser jag tidigare händelser spelas upp i mitt huvud. Händelser som efter lång tid och mycket arbete fått mig att lova mig själv att aldrig låta någon behandla mig så igen. Det har tagit länge för mig att inse att vissa saker inte ät ok, att min person är värd mer än att behandlas som shait.

Det allra svåraste med förlåtelse och försoning i det här fallet är vetskapen om att det skedda kan ske igen, vilken dag som helst. Vi är alla oerhört medvetna om vad vi säger, hur vi säger det, av rädsla för att provocera fram det allra värsta i ”the beast”.

Försöker mitt i allt det här minnas alla våra fina stunder med ”the beast”. Stunderna före hon fick smeknamnet (öknamnet). Här är en av dem:

 

I övrigt gläds jag idag över att vara ledig. Över att solen skiner. Över den stundande fotosessionen i stan. Över skypesamtal med Marco. Över att ha tid att läsa, skriva och dricka kaffe. Det är gott. :)

 

Skrivet av: cahlvik | 27 maj, 2012

Sol ute, sol inne, farväl i hjärta, blandat sinne.

Har en riktig bra vecka bakom mig. Glad att få skriva lite gladare tankar igen. :)

Har fått ha en av de allra bästa här och jag känner mej som en ny människa! Tänk vad lite eget modersmål, lite gamla insider-skämt, vetskapen om att vissa relationer består, och en massa solsken kan göra! Det känns som om jag kan ta lite utmaningar igen utan att gå helt sönder. TACK NILLA!

Det faktum att jag faktiskt inte har mycket tid kvar här blev extra påtagligt när en av de som kom samtidigt som jag hade sin goodbye blessing i fredags. Och vad kan jag säga. Det är bittersweet. Jag längtar så mycket att få åka hem, samtidigt som det också innebär att säga hej då till människor som jag delat liv med i ett helt år. De allra flesta känner inte till alla mina hemligheter från livet före detta, och ibland är jag ledsen över de flesta inte har samma intresse för livets mening, djupa diskussioner och konstiga små pubar som jag. Men att dela liv och vardag är ändå intimt och man binds samman med de människor som sett så mycket av den man är. Det är inte bara roligt att åka.

Ett av mina favoritställen utanför Cork!

Förberedelse av Herrens måltid. Communion = come in union. Jag gillar!

Här avtackas en av mina favoritpersoner. Han är en mina största förebilder vad det gäller att våga vara det man är!

Skrivet av: cahlvik | 21 maj, 2012

Vet du, jag e lite gladare nu

Så sa en av mina favoritkaraktärer i Nile City en gång. Och så känner jag mig nu.

Veckan som gått har varit så mycket bättre en veckorna innan. Jag är lite mera utvilad, lite nöjdare med det mesta. Jag är lite gladare.

Om det beror på det alldeles fantastiskt roliga skypesamtalet med två goda vänner, eller på att jag fick två hela dagar med Marco, eller om det beror på att jag har bokat biljetter hem till Finland, eller på att en av de allra bästa vännerna kommer hit imorgon, eller om det beror på att jag aktivt försöker hålla uppe en positiv attityd.. det vet jag inte. Men jag är lite gladare och det känns lättare att vara här nu.

Idag har vi haft team building day och det gjorde gott. Natur och frisk luft kan göra riktigt, riktigt gott. Jag tycker mera om mitt team idag än jag gjorde igår och trots allt är jag så glad att få dela liv med just de här människorna.

Här är jag med två av dem. :)

Skrivet av: cahlvik | 17 maj, 2012

Det halvfulla glaset

Glaset är inte fullt. Men idag väljer jag att se det som halvfullt, i kontrast till halvtomt.

- Jag är så glad över att min referensperson S har fått den hjälp hon just nu behöver. Jag hoppas att hon snart är tillbaka hos mig så att vi får vara tillsammans mina sista månader här. Kvällen innan hon lämnade oss för att spendera en tid på sjukhus sa hon på teckenspråk att hon älskar mig. Det var en fin stund. En sån där stund som suddar ut så mycket annat skit i tillvaron.

- Jag har tagit fram min clownsida i huset nu. Det är spännande att se hur lite det krävs ibland för att ta fram leenden hos människor omkring mig. Att bjuda på sig själv och inte ta sig själv på så stort allvar kan ibland vara det bästa sättet att hantera allt det svåra. Det finns en tid för allvar, en tid för arbete och en tid för att komma sig iväg i tid. Men det finns stunder då t.o.m.  kontrollfreaks som jag behöver slappna av och inse att det mesta inte behöver ske just då jag vill. Jag hade gömt undan min clown för en tid under min ledarposition och under den allvarliga masken som varit min de senaste veckorna.

- Min house leader har köpt en kabel till tv:n så att jag kan se på ishockey-vm. Det är en kärlekshandling. Jag är rörd.

- Jag får träffa Marco imorgon. Fest, fest, fest! Om bara några dagar får jag också besök från Finland. Det ni. Det gör mig så glad att jag skuttar runt lite vid tanken.

- Jag har ett skrivprojekt på gång som gör mig rätt uppspelt.

- Jag har ju blivit faster för fjärde gången. Förstagångsfaster till en liten pojke. Välkommen Colin. Jag längtar efter att hålla dig.

- Ja, sen längtar jag fortfarande efter den där båten. Varje gång jag lutar mitt huvud bakåt och sluter ögonen ser jag den där båten. JAg hör vattnet slå mot båtkanten….

Older Posts »

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.